Om man frågar en jägare vad datumet 16 augusti betyder för denne så kommer personen ifråga med stor sannolikhet säga: "Bockpremiär"!
Lördagen den 16 augusti 2014 var det min tur att få känna på vad "bockfeber" handlar om. Jag, som förvisso har vuxit upp med en del jakt, har begränsad jakterfarenhet på egen hand och var mer än spänd inför det hela.
Det hela började på söndagen innan premiären då jaktledaren på min jaktmark i Kristianstad ringde för att tilldela mig mitt pass. Han hade lottat ut passen bland oss som skulle medverka på bockpremiären. Min lott föll på pass nummer ett. Pass ett är ett av de bästa passen på marken, där jakttornet står precis vid trädgränsen mot ett öppet fält. Ett fält där jag visste att det finns en viltväxel. Pulsen ökar.
Jag visste att mitt vapen och objektiv var i ordning, tätskjutande och tillförlitligt. Trots detta åkte jag följande dag till skyttebanan för att kontrollera att allt verkligen gjorde sitt jobb såsom det förväntas. Vapnet skall inte vara den svaga länken, vapnet får inte vara den svaga länken. Jag tänker inte göra min första bockjakt till ett eftersök.
Vapnet uppförde sig givetvis precis som förväntat och trumfade t.o.m. föregående inskjutning. Nu är det upp till mig.
 |
| Allt förberett inför avfärd till bockpremiären. |
Fredag den 15 augusti, eftermiddag. Det har inte ens hunnit skymma, alla saker är redan packade. Tror jag. Jag har väl inte glömt något viktigt nu? Vapenlicenser, jaktkort, plasthandskar, papper, kamouflage, viltsäck... Nej, allt finns där. Tror jag.
Fredag den 15 augusti, kväll. Tankarna snurrar i huvudet. Jag förbereder kaffekokaren med vatten och kaffe. Ställer fram termosen. Breder tunnbrödrullar som jag varsamt slår in i plastfolie. Snabbt och lätt.
Nu återstår endast att göra sig i ordning och gå och lägga sig. Klockan var ställd på 02:20, 02:23, 02:25 samt 02:30. Att försova sig inför sin allra första bockjakt var inte ett alternativ.
Fredag den 16 augusti, klockan 00:17. Klarvaken. Tänker på att klockan ringer vid 02:30. Självbedrägeri, jag kommer inte att få en blund i natt... Rätt som det är vaknar jag till takterna av Haparandas stolthet, Raubtier, med låten "Vittring". Ett särdeles högtidligt ögonblick. Och jag har uppenbarligen fått åtminstone en timmes sömn. Men trött var det sista jag var, tvärt om så kände jag mig skarpare än på länge.
 |
| Härkilastället känns perfekt. Upprymdhet. |
Jag svidar snabbt om till jaktkläderna och knäpper på kaffebryggaren. Tunnbrödrullarna ner i ryggsäcken. Brukar kaffekokaren verkligen ta såhär lång tid? Kommer på att jag har missat att ta på mig myggmedel. Korrigerar. När kaffet kokat färdigt går fyra koppar ner termosen, resten sveper jag i en klunk. Innan jag vet ordet av sitter jag i bilen. Subaruns boxermotor morrar till och jag sätter kurs mot Kristianstad.
 |
Jag är på väg till min allra första bockjakt.
|
Klockan är 02:47. Jag har cirka en timmes bilfärd från Lund till markerna i Kristianstad. I bilen hör jag skönsången av låten "Raptor" från samma musikaliska genier som innan. Nu är jag i rätt stämning. Jag reflekterar över hur jag skall ta mig till passet beroende på hur vinden ligger. Tänker på allt jag har lärt mig under min jägarexamen. Kulbanor. Träffpunkter. Passning. Jag noterar hur pulsen går upp av blotta tanken på jakten. Känslan känns primitiv, och på alla sätt helt rätt.
Det ljuder till. Det är GPS:en som notifierar mig om att jag anlänt till slutdestinationen. Jag vänder blicken till klockan igen, 03:50. Grusplanen utanför bondens gård är fullkomligt bäcksvart. Jag framrycker sakta för att inte skrämma eventuellt vilt i närheten.
 |
| Kristianstads skogar. Bara minuter kvar till gryning. |
Bilen glider sakta in mot punkten där jag sedan tidigare har bestämt att parkera, cirka 500 meter från passet. Jag vill inte parkera för nära då jag vill undvika att skrämma eventuellt vilt i omnejden.
Jag kliver ur bilen så diskret jag kan för att hämta sakerna i bagageluckan. Jag öppnar väskan och plockar fram det svarta magasinet. Månens sken reflekteras i magasinet, tillverkat i äkta finsk plast. Jag laddar magasinet och stoppar det sedan i byxfickan. Samtidigt passar jag på att kontrollera att min plastmapp ligger kvar i samma ficka, dokumentationen från polisen som styrker att mitt innehav av jaktvapen. Ja, den ligger fortfarande kvar, precis som de andra tre gångerna jag känt efter.
I sann scoutanda tar jag reda på vindriktningen genom att stoppa fingret i munnen och sticka upp det i skyn. Helt vindstilla. Inte ett allt för vanligt fenomen i Skåne. Jag beslutar mig för att ta den rakaste vägen till jakttornet, det är trots allt det bästa sättet att minimera oljuden på.
Det är första gången jag rör mig på markerna i mörker, något som visar sig vara förenat med en viss problematik. Jag vill helst undvika att använda ficklampa då jag kan röja min position. Istället använder jag efter bästa förmåga månens ljus för att ta mig fram genom slyn. Jag upplever att varenda rörelse jag gör väsnas. Jag inser nu att det krävs mycket övning för att lära sig smyga bra.
Efter cirka 10 minuters långsamt smygande kommer jag fram till mitt pass. Tankarna flyger genom mitt huvud. Nu är det på riktigt. Jag klättrar upp så försiktigt jag kan i det kamouflageklädda tornet. Det här är min plats på jorden de kommande timmarna. Det är här jag gör min allra första bockjakt. Jag ler för mig själv och sätter mig på plats.
Jag inser nu att jag var tidigt på plats. Jag är definitivt inte hungrig, men tänker att det är lika bra att få det avklarat innan gryningen kommer. Jag famlar i ryggsäcken efter en av de tre tunnbrödrullarna. Den så tysta plastfolien prasslar helt plötsligt likt ett karamellpapper av traditionell börd. Jag gör en mental anteckning om att aldrig slå in min matsäck i plastfolie igen, åtminstone inte inför en jaktlig situation. Tunnbrödrullen avnjuts i snabbt tempo tillsammans med det svarta kaffet. Måltiden känns stärkande. Nu är jag beredd. Jag sätter i magasinet och för sakta fram slutstycket. Säkrar. Nu börjar det.
 |
Gryningen är här. Alla sinnen är på helspänn.
|
Solen börjar sakta leta sig fram över trädtopparna. Mina aktiva hörselkåpor är medvetet uppskruvade till nära maxvolym för att jag skall höra eventuella tecken på rörelse från bockarna. Det är fortfarande helt tyst, inte ens fåglarna sjunger ännu. Mina sinnen är på helspänn. Jag blickar med långsamma, men bestämt svepande rörelser, över fältet framför mig. Jag uppskattar nu tiden att vara runt 05:30. Ännu inga tecken på aktivitet.
Plötsligt hör jag en knall. Det är definitivt ett klass 1-vapen. Ingen repetering, skottet tog nog där det skulle. Det är inte i min direkta omgivning. Det var nämligen sex andra jägare utposterade i mitt jaktlag som alla sökte jaktlycka denna tidiga lördagsmorgon. Dock tog sig alla ut till sina respektive pass utan att sammanstråla innan för att undvika onödig aktivitet som eventuellt skrämmer bort bocken.
Tiden går och jag fortsätter att läsa av omgivningen med och utan kikare. Under tiden hör jag flera knallar omnejden, men inga i min direkta omgivning. Många lyckliga jägare idag tänker jag. Mitt i denna tanke händer det. Mina hörselkåpor plockar upp ett ljud från skogspartiet framför mig, det är en gren som knäpper till. Med kikaren i högsta hugg vänder jag mig bestämt mot ljudets riktning. Vad jag fick se härnäst fick mitt hjärta att slå frivolter. Ut ur skogen kommer inte mindre än
tre dovhjortar!
Först ut kommer en ung hane, följt av två hindar. I ärlighetens namn tar det någon sekund innan min hjärna får fram ordet: "Fredade". Just dovhjort var ett inslag vi inte visste fanns på våra marker. Hjortarna upptäcker mig inte, utan går i stillan ro ut på fältet och tycks sola sig en stund innan de fortsätter sin färd förbi mitt torn. Under tiden sitter jag likt ett barn på julafton och iakttar skådespelet. Underbart.
 |
| Kamouflagen gjorde sitt jobb. |
Upprymd över upplevelsen sätter jag mig till ro igen. Öppnar termosen och häller upp mer kaffe. Jag som i vanliga fall är en koffeinmissbrukare av rang har helt och hållet glömt bort att fylla på depåerna av intravenös stimulantia. Det säger en hel del om lyckoruset. Jag dricker i stilla mak mitt kaffe genom att lyfta på kamouflagehuvan. Inte helt okomplicerat, men det hör till. Jag märker att jag fortfarande har ett leende på läpparna.
Tiden går och det är nu länge sedan jag hörde någon mer knall. Är det över nu? Jag tittar på klockan, strax efter sju. Nej, jag ger det allt en stund till. Det var rätt beslut.
Bara minuter efter mitt ställningstagande händer det vi alla jägare väntar på den 16 augusti - Bocken visar sig. Med hjälp av handkikaren identifierar snabbt att det rör sig om en bock. Den kom gående i lugn och ro på den tidigare nämnda viltväxeln mittemot passet. Pulsen skenar. Bockfrossa? Jag har bara hört talats om det innan, är det detta de menar? Jag växlar snabbt jag kan över från handkikare till geväret och söker upp bocken. Rådjuret står vid det här laget mitt på fältet med bredsidan till, ett perfekt tillfälle för att ta ett skott. Ett skott taget direkt ur skolboken. Jag noterar hornen igen, inga taggar. Det är en bock, men bara en pinnbock. Inte en returbock, färgerna är alldeles för skarpa för det. Inga rosenkransar att tala om. Jag hinner tänka på föryngring av viltstammen. Nej, detta är inte rätt bock att ta av dager. Jaktledaren har tidigare sagt att jag har fritt fram på valfri bock då det är min första bockjakt, men viltvårdaren i mig är för rationell. Pekfingret tas bort från varbygeln för att vidare gruppera sig tillsammans med de andra fingrarna runt pistolgreppet. Lika snabbt som chansen uppenbarade sig var den över och bocken traskade vidare.
Den dagen dök det inte upp fler bockar, och det bekommer mig inte. Jag sparade min första bock för ett högre syfte, och det känns bra. Kanske ses vi nästa år igen. En sak är dock säker, du tog mitt hjärta med storm. Jag har officiellt fått bockfeber.
